Det politiska engagemanget som dog i sin linda

Efter att ha kommit till klar insikt om min politiska hemvist i upptakten till förra valet har jag nu under en längre tid funderat på att ta steget fullt ut och engagera mig i ett parti. I flera månader har jag vridit och vänt på argumenten och funderat på vilket parti som bäst passar ett liberalt sinne. För några veckor sedan fattade jag mod och satte ihop en liten kravlista för att ha något att utgå ifrån när jag slutligen skulle fatta mitt beslut. Listan kom att innehålla följande punkter:

• Partiet skall ha en tydlig liberal profil i såväl ekonomiska som sociala frågor.
• Partiet skall arbeta för en förändring av de arbetsrättsliga reglerna, framförallt turordningsreglerna (sist in först ut)i 22 § LAS.
• Partiet skall arbeta för generella regler på beskattningsrättens område och inte bidra till att inkomstskattelagen ser ännu mer ut som en schweizerost än vad den gör idag.
• Partiet skall förhålla sig positiva till kärnkraft i väntan på alternativa energikällor.
• Partiet skall inte dagtinga med sin ideologi.

Eftersom vi har fyra borgerliga partier i vår riksdag så trodde jag i min naivitet inte att ovanstående punkter skulle vara svåra att bocka av och begav mig således iväg på en liten turné till de olika ungdomsförbunden.

Redan vid mitt första besök hos MUF så insåg jag att viss revidering av kravlistan nog skulle erfordras innan något av partierna kunde passera under min lupp. En närmare granskning av moderaterna visar att de inte alls anser att det finns någon anledning att förändra arbetsrätten (!) och inte heller tycker man att det finns någon egenvärde i att ha en skattelagstiftning som är överskådlig och inte leder till en massa merarbete för landets företagare. Förresten så var det inte heller säkert att det där med kärnkraft är en bra idé.

Hos LUF fick jag ett något bättre intryck av hållningen i de olika frågorna, särskilt vad avser energipolitiken. Tyvärr överskuggades det hela av en ihållande känsla av att killen jag pratade med bara sa vad han trodde att jag ville höra (men det kanske ligger i partilinjen det med?).

Eftersom KD är på tok för konservativa för min smak förärades inte KDU med ett besök.

Sista anhalt blev CUF och här började jag vädra morgonluft. För det första så var stämningen hos CUF mycket mer välkomnande än hos de andra ungdomsförbunden. Dessutom verkade människorna som samlats där i stor utsträckning ha befunnit sig i samma situation som jag själv tills alldeles nyligen. Samtalet kom att handla om hur pass stabil Centern är i sin liberala hållning som trots allt är relativt nyfunnen. När jag väl lämnade lokalen var det med en fast övertygelse om att jag äntligen hittat hem och att Centern var det ända alternativet för mig som liberal.

Sen kom FRA.

Min spontana reaktion när jag hörde Annie i talarstolen var glädje då jag för ett ögonblick uppfattade återremitteringen som en seriös respit och en chans för partiets medlemmar (en grupp som jag ju snart skulle tillhöra) att påverka riksdagsgruppen till att överge lagstiftningsinitiativet. När jag insåg att så inte var fallet blev jag riktigt jävla förbannad och i likhet med många andra riktades min frustration mot Annie och Federley som båda försökt plocka poäng på oss liberaler men inte kunde leverera när deras övertygelse väl satts på prov. Nu har jag dock sansat mig något och har kommit fram till att det inte går att hänga upp sig på detta, vilket jag anser vara min fulla rätt, särskilt då jag inte känner dem. Tyvärr visade det sig att Centerpartiet brast på den viktigast punkten av dem alla. ”Partiet skall inte dagtinga med sin ideologi.” Jag kan inte se att det är något annat än detta Centerpartiet gjort i frågan om FRA. Dessutom försöker Federley på sin blogg lägga ut dimridåer kring vad som faktiskt lett fram till lagen. Han hänvisar till och med till vänsterpartisten Alice Åström som något sorts moraliskt alibi (vilket bara det är smått motbjudande).

Efter lite moget övervägande så har jag landat i (för att parafrasera det som kommit att bli standardformuleringen för svikarna i riksdagen, se 1 2 3) följande beslut: Jag kommer inte att gå med i Centerpartiet. Jag kommer heller inte att kryssa Federley i valet 2010. Istället startar jag denna blogg i förhoppning om att på så sätt kunna delta i att påverka politiken (anspråksfullt så det förslår, jag vet, men många bäckar små). Med tiden hoppas jag kunna hitta ett mer effektivt sätt att arbeta med politiken, förhoppningsvis i ett partipolitiskt sammanhang.

Så är det… Tänkte lämna er med en kort rad från ett helt annat sammanhang men som på ett bra sätt visar mina tankar om FRA-lagen.

“I will not cease from Mental Fight, Nor shall my sword sleep in my hand”

- And did those feet in ancient time, William Blake